Kär. Det är allt jag kan säga. Självklart jag kär i min pojkvän med, haha. Men jag pratar om denna fina jacka. Jag minns när jag provade den, Simon satt utanför och väntade. Såklart ville jag ha just den som julklapp. Fanns ingen tvekan. Lät Simon veta det med en söt och extremt gullig röst att det var min högsta önskan. Han kollade lite roligt på mig och kollade på prislappen och fick ut sig direkt " haha, detta kan du ju glömma, du får inte detta i julklapp från mig." Visst jag förstod honom direkt, då jag själv tycker att priset är ganska saftigt. Så jag glömde bort jackan för stunden. Tills det bara fanns ett packet kvar under julgranen, det var Simons. Det var ganska stort och tanken hade slått mig att det kanske fanns, en lite möjlighet, att det var jackan. Ville inte göra mig själv besviken så jag slutade tänka på det. Öppnade packetet, sakta. Istället för att ta en titt, sträckte jag istället in handen för att känna. Det var så jag dog en lycklig död. Haha, nej skämt åt sido. Jag kände denna lena och mjuka päls (är nog inte äkta) och tappade hakan. Det var jackan! Han hade köpt jackan?! Var totalt i chocktillstånd. Hur kan man bli så glad över ett klädesplagg? Tror nog att mycket sitter i att någon faktiskt lyssnade på ens högsta önskan. Att dom vill att du ska ha det som är nummer 1 på listan. Blir så oerhört glad att jag har en sådan fin pojkvän som lyssnade på vad jag önskade mig: Tusen tack älskling! Du är så jäkla bra!

För min pojkvän, vet precis vad jag vill ha!